Avvittring

Afvittra  (fsv. vitra, göra veterligt, ej att förväxla med nysv. vittra, förvittra).

1. Jur. Redovisa och afskilja makes eller arfvingars andel i oskiftadt bo. Efter kyrkolagen och den borgerliga lagens giftermålsbalk är afvittring detsamma som arfskifte. Änkling, änka eller frånskild make får ej gå i annat gifte, förr än barn eller andra arfvingar äro afvittrade. Den, som gör det ändå, förverkar tredjedelen af sin lott i boet; och den präst, som vigt, dömes såsom i allmän strafflag om brott af ämbetsman är stadgadt.

2. Förv. Afmäta och från kronans mark medelst råmärken afskilja den mark, som skall tillhöra enskilda.

Nordisk familjebok, Uggleupplagan, sid 311-312 (1904)

OL058-2


Backstuga,
Backstugusittare

backstuga  stuga på ofri (hyrd eller upplåten) mark utan tillhörig jord, ofta på en bondbys ofruktbara utmark (se backstugusittare). Benämningen används ibland även om en stuga som är delvis ingrävd i backen, se jordstuga.

Backstugusittare  i det äldre svenska agrarsamhället benämning på personer som bodde i s.k. backstugor, icke skattlagda mindre hus på en jordägares mark eller en bys allmänning. Som social kategori var backstugusittarna en brokigt sammansatt grupp och omfattade såväl relativt välbeställda hantverkare som dagsverksarbetare samt gamla och utfattiga personer. I Skåne kallades de gatehusmän, i södra Norrland utanvidsfolk. Backstugorna låg ofta samlade i grupper utanför den skiftade inägojorden. Till backstugan hörde i regel ett mindre jordstycke, lagom för ett potatisland. Ibland fick backstugusittarna också tillgång till bondejord i form av s.k. hälftenbruk. De höll vanligen djur, särskilt grisar och höns. Övriga inkomstkällor var lönearbete på gårdarna, hemslöjd och hemindustri. Arbetstillgången växlade starkt, och backstugusittarna var ofta undersysselsatta och undernärda. Deras antal ökade starkt i Sverige under andra hälften av 1700-talet och första hälften av 1800-talet.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1990, band 2)

HE005 | HE006.3 | HH007.4 | HE029-1.2.9 | HE029-1.2.9.2 | HE029-1.2.9.7 | HH029.7.2 | HH029.7.5 | OL023-2.6 | Stenta | SVAR.C0015264_00109


Barnkoppor, Barnakoppor

Barnkoppor  = Smittkoppor. De flesta som insjuknade i smittkoppor under 1700-talet var barn, därför kallades sjukdomen även barnkoppor.

Diverse källor på Internet

OL058.3 | GID.310.15.64900


Bergsman

Bergsman  kallades förr en bonde som förutom att bedriva jordbruk och boskapsskötsel även ägnade sig åt bergsbruk, dvs. gruvbrytning och järntillverkning. Att driva bergsbruk var en skyldighet som följde med jordinnehav och som medförde viss skattelättnad.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1990, band 2)

OL007 | OL015 | OL015.2 | OL018 | OL031 | OL031.2.2 | OL045 | OL054 | OL063 | HE056 | II002 m.fl.


Blodstörtning

Blodstörtning, hemopty's, ett tillstånd då stora mängder blod hostas upp p.g.a. att ett blodkärl brustit i luftrören. Förr var blodstörtning oftast ett tecken på framskriden tuberkulos.

Utdrag ur Nationalencyklopedin (2000, CD-utgåva)

HH030


Brännmästare

Bränn-mästare,
1) till I 3 a, b: person som förestår bränningen vid tegelbruk l. dyl. BLOCK Pest. 100 (1711). SDS 1903, nr 111 s. 3.
2) till I 3 c: föreståndare för brännvinsbränneri, brännvinsbrännare. "Arrendatorerne och Bränmästarne, vid de uti .. (länet) inrättade Brännerier." CircBr. 29/3 1781, s. 2 a. DALIN 1850.
3) till I 4 a: person som är anställd för att utföra brännmärkning af boskapsdjur vid premieringsmöten o. d. LAHT 1896, s. 299. "Brännmästare hos Malmöhus läns nötboskaps­premieringsnämnd." LD 1905, nr 61, s. 2.

Utdrag ur SAOB (1924, spalt B4467)


Tillägg till 1) ovan: Även vid bränning av trä för tillverkning av tjära.

Diverse källor på Internet

OL009


Bröstfeber

Bröstfeber tolkas vanligtvis som lunginflammation. I en diskussion på Anbytarforum anges dock att det betyder en mer allvarlig form sjukdomen - pleuropneumoni, dvs samtidig lungsäcks- och lunginflammation.

Anbytarformum - aforum.genealogi.se >> Språk, ord och namn >> Sjukdomar och dödsorsaker ...
Källa: Gunnar Lagerkranz, Svenska sjukdomsnamn i gångna tider.

OL056 | OL060.5.5 | AF028 | HE029-3 | HH035


Daglönare,
Dagkarl

Daglönare eller dagkarl Person med tillfällighetsarbete som betalas per dag och vanligen med dåliga arbetsförhållanden. Termen motsvaras i viss mån av det senare begreppet grovarbetare.

Källa: Ntionalencyklopedins Ordbok.


Danneman

Dann'eman  subst. ~nen dannemän, best plur. dannemännen
ORDLED: danne-mann-en
Rättskaffens man (ur allmogen) <åld.>
HIST: sedan 1603 i sin nuv. form; jfr forsnsv. dondeman; trol till lågty. donde pres. part. av don 'göra'; jfr 2dan.

2dan  [da'n eller dan'] adj. ~t
Beskaffad på visst (ofördelaktigt) sätt som framgår av sammanhanget : Han är så ~; sölig och ~;
HIST: sedan 1850; eg. 'gjord'; perf. part. av lågty. don 'göra'; jfr dana, 1don, halvdan, hurdan, likadan, sådan.

Utdrag ur Nationalencyclopedins ordbok (1995)

HE003 | HE007


Danssjuka

Danssjuka eller korea kallades tidigare en grupp av sjukdomar som karaktäriseras av ofrivilliga hastiga rörelser.

Huntingtons sjukdom beskrevs tidigare som danssjukan på grund av de oregelbundna och hastiga rörelser den kan medföra. Numera används bara benämningen Huntingtons sjukdom eftersom de ryckiga rörelserna bara är ett symtom av flera [1].

Sydenhams korea uppstår vid reumatisk feber och är en sjukdom som uppstår efter vissa infektioner framförallt i svalget och efter halsfluss. Risken att halsfluss skulle resultera i Sydenhams korea hos barn i Sverige är idag mycket liten, då man direkt sätter in antibiotika och inflammationshämmande preparat för att motverka att lederna ska svullna upp.

Wikipedia - Danssjuka

Z0051


Durchlopp,
Durklopp

Durklopp (Durchlopp) ålderdomlig benämning på diarré.

DURCH-LOPP [av t. durchlauf, översättning av gr. διάϱ᾽ϱ῾οια, diarré (se d. o.)] (numera knappast br.) diarré; rödsot.

Utdrag ur Svenska akademins ordbok: DURCH-LOPP
Se även Wikipedia: Durklopp

HH055.8


Engelska sjukan,
Rakit

engelska sjukan, mo'rbus a'nglicus, detsamma som rakit. Sjukdomen beskrevs utförligt av den engelske läkaren Francis Glisson, därav benämningen.

raki't (nylat. rachi'tis, av grek. rha'chis 'rygg(rad)'), rakitis, äldre benämning engelska sjukan, skelettsjukdom som beror på bristande förkalkning av nybildad organisk benvävnad (osteoid vävnad); detta medför att skelettet blir mjukt och eftergivligt.
...
Den mest kända formen av rakit, bristrakit, engelska sjukan, orsakas av brist på vitamin D och/eller solljus. Den förekommer företrädesvis hos barn i åldern ½–1½ år, vilket hänger samman med skelettets då snabba tillväxt. Den är i dag sällsynt till följd av D-vitaminprofylax: alla förskolebarn får under den mörka årstiden D-vitamin i låg dos. Sjukdomen förekommer dock fortfarande bland vissa riskgrupper, bl.a. hos invandrare med mörk hudfärg, där produktionen av vitamin D i kroppen vid solbestrålning är liten. Sjukdomen botas genom tillförsel av höga doser av vitamin D.

Utdrag ur Nationalencyklopedin (2000, CD-utgåva)

HH013.6 | HH013-2.1 | HH029.7.4


Fallandesot

fallandesjuka, fallandesot, äldre benämning på epilepsi.

HE029-3.3.5.4 | HH116.8.6


Faktor

Faktor  (lat. fa 'ctor 'görare', 'den som uträttar arbetet', till fa 'cio 'göra'), förr benämning på arbetsledare eller verkstadsföreståndare i allmänhet, numera bara på arbetsledare eller teknisk ledare i ett tryckeri eller sätteri. Ordet kunde i äldre tid också beteckna en person som företrädde ett handelshus eller en stat på en handelsort i ett främmande land.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1991, band 6)

HE088.3-2


Fläckfeber,
Fläcktyfus

Fläckfeber är en grupp tyfussjukdomar som orsakas av olika rickettsibakterier som överförs från djur till människor via fästingar och kvalster, samt i ett fall av loppor. Tidigare har termen använts även för fläcktyfus, som dock överförs av klädlöss från människa till människa.

Utdrag ur Wikipedia: Fläckfeber

Se även nervfeber nedan.

HH008


Frisel

Frisel, akut febersjukdom med röda utslag.

DDSS - Demografisk Databas Södra Sverige: Lista över dödsorsaker och sjukdomsnamn - förr och nu: www.ddss.nu/means/causeOfDeath?stat=1

HH056.5.7


Frossa

Frossa 1,  frysning, snabba, okontrollerade muskelsammandragningar i samband med hög feber, t.ex. vid malaria, bakterier i blodet (bakteriemi, sepsis) eller influensa. Genom muskelarbetet ökar värmeproduktionen, vilket får kroppstemperaturen att stiga. Frossa förekommer när febern går upp.

Frossa 2,  det gängse svenska ordet för malaria, när den ännu var en folksjukdom i Sverige. Man skilde efter anfallens frekvens mellan bl.a. "varannandagsfrossa" och "tredjedagsfrossa".

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1992, band 7)

OL007.3.7 | OL029.3.2 | OL051.5.2 | OL058.2 | OL453.3 | HE175.2.2-2 | HH040.5


Frälsebonde

Frälsebonde  även frälselandbo,  brukare av frälsehemman, som genom avtal upplåtits åt honom, vanligen på sex år i taget, av en frälse jordägare mot en årlig fast avgift (avrad). Frälsebondens besittningsrätt var mindre trygg än kronolandbons, men i äldre tid torde skillnaden ha varit obetydlig. Efter mitten av 1700-talet blev frälseböndernas situation osäkrare. Deras antal minskade under 1800-talet, då många frälsebondgårdar drogs in och jorden lades under storgods. I södra och västra Sverige köptes samtidigt mycket frälsejord av bönder, dock sällan av de gamla landborna.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1992, band 7)

HE038.5.1 | HH008 | HE062.1


Förpantningsägare

förpantningsägare - ägare av pantsatt egendom.

En Förpantning avser upplåtelse av egendom på viss tid mot ersättning. Förpantningstorpen löpte oftast på 49 år, ibland kortare tid. Kontrakt upprättades, som måste godkännas av häradsrätten . Inteckningen måste förnyas var tionde år för att nyttjanderätten skulle få behållas. Om förpantningen enbart avsåg jorden, var byggnaderna förpantningsägarens egendom, och kunde tas med vid förpantningstidens utgång. Om förpantningsägaren var av hög ålder vid tidens utgång hände det ibland att han och hans hustru fick behålla den under sin livstid.

... det betydde att de för en överenskommen summa hade köpt sin boning på viss tid (ofta 49 år) eller på livstid. Senare tillkom en lag som gjorde det möjligt för dessa förpantningsägare att lösa in sitt ställe för alltid och därmed bli egendomsägare. Många utnyttjade också denna möjlighet.

Olika källor på Internet

OL018.2.6 | OL018.2.3-2 | OL038.4.2


Gratialist

Gratialist  [-tsia-] (av nylat. gratia'le, till lat. gra'tia 'nåd', 'ynnest'), person som åtnjuter gratial, understöd ur en pensionskassa. Sådana fanns förr inom t.ex. flottan, armén, hovet och vissa företag (bl.a. järnbruk och gruvbolag).

Utdrag ur Nationalencyklopedin (2000, CD-utgåva)

Z0062 | OL028 | HH029.7 | HE029-3.3.4-2


Hjonelag

Hjonelag (numera bl. i vitter stil) äktenskap, giftermål, "äkta förbund"; i sht i uttr. bygga (stundom stifta o. d.) hjonelag, ingå äktenskap; ...

Utdrag ur SAOB, 1931, spalt H986

I vissa gamla dödsböcker står ibland frasen "uppl. hjlag", eller bara bokstäverna "U. H.", vilket betyder "Upplöst Hjonelag", dvs att äktenskapet i och med ena makens död var avslutat. Syftet med frasen var nog helt enkelt att notera att den döda personen varit gift, och att det fanns en efterlevande make/maka.

Döda - Undenäs förs, 1798-1825: vol C:5, sid 15, bild 194 [dec 1808]
Döda - Odensåkers förs, 1786-1837: vol C:3, sid 202-203, bild 111 [maj 1803]

HE025 | HH024


Håll och Styng

Håll och Styng  Lunginflammation

Utdrag ur Släktforska steg för steg. Per Clemensson och Kjell Andersson © 1983, femte reviderade upplagan 1994 (4).
Källa: Gunnar Lagerkranz, Svenska sjukdomsnamn i gångna tider.

HE030 | HE039 | HE039.5 | HE081-2.2 | HE082 | X0073-2 | HE059 | HE059.1.6 | OL037 | OL044.4 | OL051 | OL052.2 | OL453.3.3.1


Häradsman,
Häradsrätt,
Nämndeman,
Nämd

Häradsman,  antagligen en ledamot i häradsrätten, d.v.s. en nämndeman vid tingen. En häradsman kan eventuellt också ha haft en mer polisiär roll när det gällde att verkställa tingsbeslut eller fungera som en lokal juridisk kontaktperson, analogt med "fjärdingsman" (en fjärding var en del av ett härad).

Häradsrätt,   underrätt på landsbygden och i vissa städer, som var lagda under landsrätt, fram till domstolsreformen 1971, då tingsrätter infördes såväl på landsbygden som i städerna. Häradsrätter fanns i Götaland redan före mitten av 1300-talet. Med Magnus Erikssons landslag infördes de även i Svealand. De bestod av häradshövding och nämnd. Häradsrätterna sammanträdde till ting, där juridiska och andra för folket gemensamma frågor avgjordes ...

Nämndeman  juridiskt oskolad lekmannaledamot av dömande organ inom rättskipningen. Nämndemän förekommer såväl i de allmänna domstolarna som i förvaltningsdomstolarna.

AF004.1 | AF043.2.3 | AF043.2.4 | HE010 | HE010.8 | HE010.8.3 HE022.3 | HE030 | HE039.5.4.4 | HE039.5.6 | HE059 | HE087.3 | HE319 | OL129.8 | ZZ392 | Z8120

Nämnd,  Historik
Den svenska nämnden har spelat en väsentlig roll i domstolsväsendet alltifrån medeltiden. I äldsta tid förekom en rad olika nämnder, såsom konungs- och biskopsnämnd, socken-, fjärdings-, härads-, hundares- och landstingsnämnd. Vid häradstingen bestod nämnden vanligen av 12 nämndemän och utsågs av parterna. De skulle värja eller fälla den tilltalade eller svaranden. Under landslagens tid blev nämnden permanent och ingick som en del i själva domstolen. Den utsågs av tingsförrättaren och deltog i handläggningen av alla mål. Den rannsakade och avgjorde sakfrågan, medan domaren avkunnade domen. Nämndens medverkan på landstingen genomgick en liknande utveckling. Under 1500- och 1600-talen ökade nämndens inflytande, då domartjänsterna ofta upphölls av vikarier. När Karl XI 1680 föreskrev att domarna själva skulle sköta sina tjänster minskade däremot nämndens inflytande. Under 1700-talet utsågs nämndemännen av häradsrätten, men 1823 fick bönderna rätt att välja nämndemän på sockenstämman. År 1872 utvidgades valrätten till alla kommunalt röstberättigade, varvid man även införde mera generösa valbarhetsbestämmelser. År 1918 bestämdes att endast tre nämndemän behövde närvara vid handläggningen av enklare mål och ärenden. Då man ansett nämndemännens medverkan i domstolsarbetet värdefull, har man under 1900-talet infört nämnder i rådhusrätterna (1948), tings- och länsrätterna (1971) samt hov- och kammarrätterna.

Häradsrätt, Nämdeman, Nämd: Utdrag ur Nationalencyklopedin (2000, CD-utgåva)


Inhyseshjon,
Inhyst,
Fattighjon

Inhyseshjon eller inhyst var arbetsoföra och obemedlade människor, oftast äldre eller personer med funktionsnedsättning, som socknens fattigvård placerat, "inhyst", hos en familj mot ersättning. Det var en lösning på orter där det inte fanns fattigstugor eller andra offentliga inrättningar för de obemedlade. Inhyseshjonet placerades hos den familj som krävde lägst betalt för att hysa hjonet.

I sämsta fall blev man rotehjon (eller fattighjon), man fick inte vara kvar som inhyseshjon i någon familj utan blev hänvisade till rotegång inom hela socknen. Under kortare perioder fick de vistas på varje ställe, där de fick nödvändig kost och logi.

Källa: Wikipedia, Hjon.


Jordemor, Jordemoder

Jordemor  äldre benämning på barnmorska.
HIST: sedan 1769. jfr da. jordemoder med samma betydelse. Ursprungligen om den kvinna som lyfte upp barnet från jordgolvet där barnaföderskan låg.

Utdrag ur Nationalencyclopedins ordbok (1996)

OL003


Klensmed

Klensmed (i sht i fackspr.) smed som (yrkesmässigt) tillvärkar o. reparerar mindre järnföremål, t. ex. lås, nycklar, husgeråd o. d., finsmed; motsatt: grovsmed. SthmSkotteb. 1521, s. 214. En Kleensmedh (skall som mästerstycke förfärdiga) ett Stugulås medh twå Naglar (m. m.). Stiernman Com. 1: 796 (1622). Schultze Ordb. 4613 (c. 1755). Siwertz Dun 249 (1922).

Svenska Akademins Ordbok (SAOB) 1936

HE028


Klockare

Klockare  inom den kristna kyrkan person som förr anlitades för klockringning och vård av kyrkans inventarier och som biträde åt prästen. Arbetsuppgifterna reglerades i de medeltida kyrkobalkarna. Efter reformationen kom klockaren även att ansvara för ledningen av kyrkosången. Arbetets karaktär reglerades i lag, t.ex. 1686 års kyrkolag. Vid denna tid fick klockaren en nyckelroll i statens och kyrkans strävan att förbättra befolkningens kunskaper i läsning och skrivning. Hans roll som undervisare upphävdes formellt genom folkskolestadgans tillkomst 1842; på många håll var det dock även därefter vanligt att lärartjänst och klockartjänst kombinerades. Efter hand kom klockarinstitutionen att upplösas; titeln avskaffades 1947 men har återupptagits i nutiden bl.a. i tjänstebeteckningen domkyrkoklockare vid Lunds domkyrka.

Litt.: H. Wentz, Klockaren i helg och söcken (1980).

Utdrag ur Nationalencyklopedin (1993, band 11)

HE185


Knipphammare,
Knip(p)smed

En knipphammare  är en äldre typ av lätt fallhammare med hastig gång som användes vid smidning av produkter med finare dimensioner, t.ex. spik. Knipphammare var ofta vattendrivna.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1993, band 11)

HE014-1A | HE014-1A.2 | HE014-1A.3.1.2 | HE029 | HE059.3 | HE059.3.6 | HH024 | OL118.9


Kolare,
Kolning

Kolning, framställning av träkol av ved och annat biologiskt material. Kolningen äger rum som ofullständig förbränning vid reducerad lufttillförsel eller genom upphettning, varvid cellulosa, lignin m.m. bryts ned och vätehaltiga flyktiga beståndsdelar bortgår. Kolning kan utföras i kolmila (skogskolning), med ett energiutbyte av 40–50 %. Härvid tillvaratas inga flyktiga ämnen, vilket kan ske vid kolning i ugn (ugnskolning), eller vid kolning i retort (pyrolys). De flyktiga beståndsdelarna ger en användbar bränngas. ...

Utdrag ur Nationalencyklopedin (2000, CD-utgåva)

OL010.9.2 | HE029-1.2.9.7 | HE116 | HE118


Kyrkoplikt

Se Skriftermål.


Kyrkvaktare, Kyrkväktare,
Kyrkvaktmästare

Kyrkvaktare, Kyrkvaktmästare, de kyrkobetjänter, som har den närmaste tillsynen över snyggheten och ordningen i kyrkan, särskilt vid allmän gudstjänst och vid kyrkliga förrättningar, samt vården av böcker och andra kyrkliga inventarier, som då begagnas. Kyrkvaktaren väljes på kyrkstämma bland de tre, som kyrkoherden uppsatt på förslag. Därvid borde, enligt äldre stadganden, företrädesvis gamla avskedade, redliga och välfrejdade krigsmän komma i åtanke. Fordom gick kyrkvaktaren omkring i kyrkan under predikan och väckte inslumrade åhörare antingen genom att med en lång stav, som var försedd med skramlande ringar m. m., stöta i golvet (varav han fått namnet kyrkstöt) eller med densamma ge de sovande lätta slag (varav den skämtsamma benämningen spögubbe).

Nordisk Familjebok, Uggleupplaga, 1904-1926

Kyrkväktare, från 1400-talet funktionär i en församling, vilken övervakade kyrkan, skötte byförvaltningen och var sockendomare. Kyrkväktaren blev inom den lutherska kyrkan 1593 en ordinarie kyrkobetjänt som hade tillsyn över inventarierna, snyggheten och ordningen i kyrkan. Han skulle också biträda klockaren vid skötseln av gravgården och vid barnens undervisning. Kyrkväktarens uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en kyrkstöt har föranlett benämningar som ”väckare” och ”kyrkstöt”. Under senare delen av 1800-talet började kyrkväktaren kallas kyrkvaktmästare.

Förvaltningshistorisk ordbok, SLS - Svenska Litteratursällskapet i Finland, SLS.FI

HE062.4.4


Kyrkvärd

Kyrkvärd, Ämbete inom katolska kyrkan, omnämnt i landskapslagarnas kyrkobalk. Innehavaren skulle vårda kyrkans egendom. Två kyrkvärdar skulle varje år före påsk tillsammans med prästen göra räkenskap inför hela socknen. Kyrkvärden skulle övervaka att ingen försummade sin skyldighet att delta i kyrkobygge. Kyrkvärden skulle ha nyckel till förvaringsutrymmet med kyrkans penningar och panter. Han ansvarade också för kyrkklockorna. Enligt Hälsingelagen fick ingen vara kyrkvärd längre än två år åt gången. Vid påsktiden, när räkenskapen gjorts, skulle den äldre avgå. När kyrkotiondena och kyrkohemmanen indrogs av Gustav Vasa fick kyrkvärdarna endast mindre uppgifter för kyrkans räkning. I stället blev de ett slags fogdar för kronan.

Förvaltningshistorisk ordbok, SLS - Svenska Litteratursällskapet i Finland, SLS.FI

Kyrkvärd, förtroendeman med praktiska uppgifter i samband med församlingens gudstjänster och med ansvar för kyrkans inventarier. Kyrkvärdar utses enligt kyrkoordningen av kyrkorådet bland församlingens röstberättigade. Minst två skall tillhöra kyrkorådet. Uppgiften som kyrkvärd går tillbaka till medeltiden; i äldre Västgötalagen kallades han kirkiudrot, senare kirkioväriande. Jämte prästen var kyrkvärdarna tidigare ansvariga för förvaltningen av kyrkans medel. Att vara kyrkvärd är av ålder ett högt ansett förtroendeuppdrag.

Utdrag ur Nationalencyklopedin (2000, CD-utgåva)

HE004 | HE008 | HE010


Laga skifte

Laga skifte, benämning på det skiftessystem för jord som infördes genom 1827 års skiftesstadga. Målsättningen med denna skiftesstadga var i viss mån densamma som hade varit gällande för enskiftesreformen, som började genomföras i Sverige i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet; man ville lägga samman jordägarnas ägor i så få skiften som möjligt. Varje delägare i en by kunde enligt 1827 års skiftesstadga påfordra skifte, och skifte kunde företas av jord som hörde till by eller hemman vari två eller flera ägde del. I princip skulle skiftet omfatta all mark.
Vid skiftesförrättningen skulle en ägogradering äga rum för att åstadkomma en rättvis fördelning av jorden. Man delade in jorden i små rutor, värderingslotter, som sedan åsattes ett visst värde i förhållande till jordens beskaffenhet. Den jordägare som vid skiftesförrättningen tilldelades sämre jord kunde kompenseras genom att få en större areal. Tvistemål rörande skiftena skulle i första instans handläggas av en nyinrättad domstol, ägodelningsrätten, och i andra och sista instans av Högsta domstolen. Utflyttningstvånget, dvs. böndernas skyldighet att flytta ut från byarna och bosätta sig på de nya skiftena, som införts med enskiftet, skulle enligt 1827 års stadga bestå. Ehuru en del ändringar vidtogs under årens lopp i 1827 års skiftesstadga och en ny skiftesstadga utfärdades 1866 förblev principerna från 1827 års stadga gällande till 1928. Resultatet av denna skiftesreform blev att laga skifte genomfördes i så gott som hela landet.
Den 1 jan. 1928 ersattes 1866 års skiftesstadga av 1926 års jorddelningslag. I denna lag skilde man mellan tre olika slag av fastighetsbildningsinstitut på landet: laga skifte, avstyckning och andra lantmäteriförrättningar. I begreppet laga skifte ingick även hemmansklyvning, ägoutbyte och utbrytning av servitut. Enligt 1926 års jorddelningslag ägde inte blott hemmansdelägare utan även vissa innehavare av avsöndrade lägenheter påyrka skifte. Ett laga skifte skulle enligt den nya lagen avse ett skifteslag. Till de primära skifteslagen räknades by och hemman och till de sekundära avsöndringar, avstyckningar och samfälligheter. Gradering av jord skulle i huvudsak ske enligt tidigare gällande regler. Rättegång rörande skifte skulle som förut äga rum vid ägodelningsrätt.
År 1970 ersattes 1926 års jorddelningslag av fastighetsbildningslagen, som trädde i kraft 1 jan. 1972. Med den lagen avskaffades begreppet laga skifte i svensk fastighetsrätt.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1993, band 12)

OL004


Landstorm

Landstorm, (ty. Landsturm, ursprungligen 'allmän folkresning till landets försvar uppbådad genom stormklockorna'), äldre åldersklasser i en värnpliktsarmé, avsedda att ingå i folkuppbåd eller territorialförsvar. I Sverige beslöt riksdagen 1885 att en landstorm skulle organiseras av de sex äldsta åldersklasserna, 27–32-åringar, 1892 av de åtta äldsta, 33–40-åringar, och från 1914 35–42-åringar. Det var dock en organisation endast på papperet. Först från 1914 genomfördes en utbildning om 5 dagar, dock endast under kort tid efter beslutet. Befälet till landstormsförbanden rekryterades huvudsakligen på frivillig väg. Åren 1914–18 mobiliserades stora delar av landstormen för försvar av gränser och kuster. Förbanden fick före 1936 inte föras utanför eget och angränsande inskrivningsområde. Från 1936 infördes obligatorisk utbildning om 5 dagar, för befälet dessutom befälsövning om 7 dagar. Under andra världskrigets första år (1939–41) mobiliserades åter landstormen. År 1941 slopades uppdelningen av de värnpliktiga i beväring och landstorm. Landstormsrörelsen började 1903 och avsåg främst frivillig befälsutbildning för landstormens behov. År 1912 bildades Sveriges landstormsföreningars centralförbund, från 1943 Centralförbundet för befälsutbildning, CFB.

Utdrag ur Nationalencyklopedin (2000, CD-utgåva)

HE006.8


Lungsot

Lungsot , äldre benämning på utbredd lungtuberkulos.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1993, band 12)

HE017 | HE029-1.2 | HE029-1.2.9 | HE029-3.6 | HE040.1.6 | HE059.1.6 | OL007.11.2 | OL010.6 | OL014.2.6 | OL019 | OL031.2.2 | HH004.7 | HH007.4


Lägersmål,
Lönskaläge,
Hor

Lägersmål, äldre benämning på allt könsumgänge utanför äktenskapet, vare sig parterna var ogifta eller gifta var och en på sitt håll. Allt lägersmål var i äldre tid straffbelagt, men straffen avskaffades successivt och begreppet lägersmål finns inte i nu (1993) gällande brottsbalk. Jfr hor och lönskaläge.

Utdrag ur Nationalencyklopedin (2000, CD-utgåva)

OL010.7

Lönskaläge (fornsv. löskaläghe, lönskaläghe, av lö(ö)sker 'lös', 'kringstrykande', 'ogift' och läge 'läge', 'belägenhet'), äldre benämning på könsumgänge mellan ogift man och ogift kvinna. I äldre lagstiftning var lönskaläge straffbelagt. Straffet avskaffades för kvinna 1864 och för man 1918. Jfr lägersmål.

Utdrag ur Nationalencyklopedin (2000, CD-utgåva)

Hor, i lagtext fram till 1937 könsumgänge mellan en gift och en ogift person (enkelt hor), eller mellan två på var sitt håll gifta personer (dubbelt hor). Horsbrott straffades hårt i äldre tid, särskilt mot kvinnorna. Under inflytande från ortodoxin skärptes på 1600-talet straffet ytterligare. Enligt såväl 1686 års kyrkolag som 1734 års lag var dubbelt hor och enkelt hor fyra gånger belagt med dödsstraff. På 1700-talet förändrades dock synen på horsbrott och 1779 genomdrev Gustav III dödsstraffets avskaffande för detta brott. Med en ny tids tänkande och ändrade samlevnadsförhållanden avkriminaliserades horsbrottet helt 1937. År 1915 avskaffades brottet som äktenskapshinder men det utgjorde alltjämt skälig grund för skilsmässa. År 1968 avskaffades möjligheten att erhålla omedelbar skilsmässa p.g.a. den andra makens äktenskapsbrott.

Utdrag ur Nationalencyklopedin (2000, CD-utgåva)

HE014-1A.2.1.1 | OL004.2


Läseri,
Läsare

Läseri 1  benämning på den svenska folkväckelsen ca 1750-1900, särskilt utbredd i Norrland, därav uttrycket norrlandsläseri. Byabönerna i övre Norrland var en viktig förutsättning för läseriets uppkomst. Läsarna studerade ivrigt - gärna i konventiklar - Bibeln, andaktsböcker och predikosamlingar (postillor), därav namnet.
Gammalläseriet präglades av pietismens stränga lagiskhet, och gammalläsarna var i allmänhet lojala mot kyrkans prästerskap och gudstjänstliv.
Nyläseriet uppstod vid 1800-talets början i Norr- och Västerbotten. I Västerbotten var nyläsarna kritiska mot kyrkan men vanligen ändå lojala, medan de i Norrbotten oftast var separatister. Kritiken riktades i synnerhet mot de s.k. "nyböckerna": katekesen 1810, kyrkohandboken 1811 och Wallins psalmbok 1819. Nyläsarnas fromhet (nyevangelismen) var påverkad av herrnhutismen och av Luthers skrifter.

Läseri 2  under senare hälften av 1800-talet benämning på folkväckelse i allmänhet.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1993, band 12)

OL003


Magistrat

I Sverige var magistraten från medeltiden till kommunreformen 1862 det högsta styrande organet för städer med egen jurisdiktion (i städer under landsrätt motsvarades magistraten av stadsstyrelsen). Ordföranden i magistraten var stadens borgmästare. De övriga medlemmarna var rådmännen. Medlemmarna var alltså desamma som i rådhusrätten.

Utdrag fån svenska Wikipedia - Magistraten i Sverige

OL453.4


Magrev/Magref,
Kolik

Magrev eller Magref, Äldre benämning på kolik.

Kolik (medeltidslat. c(h)o'lica, ... ytterst av kolon 'tjocktarm', 'grovtarm'). smärtsamt kramptillstånd i tjocktarmen. Gasspänning kan orsaka kolik genom utspänning av tarmen, varvid kramp utlöses. Spädbarnskolik anses bero på gasbildning och tarmkramper vars orsak inte är helt känd, men kan vara reaktion mot komponenter i bröstmjölk eller annan föda. Vanligen är kolik övergående och ofarlig, men kolikartade smärtor kan även vara tecken på förträngning i tarmen vid t.ex. kronisk inflammation (såsom Crohns sjukdom) eller tumör.

Källa: Gunnar Lagerkranz, Svenska sjukdomsnamn i gångna tider.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1990, band 11)

LA028 | HE057.1


Martinprocessen

Martinprocessen [marte':-], siemens–martinprocessen, metod för framställning av stål i en regenerativt eldad flamugn, konstruerad 1861 av bröderna Friedrich och Wilhelm Siemens. Pierre Martin, som givit namn åt processen, var den som 1864 först framställde stål i ugnstypen.
Processen genomfördes först i ugnar med sur infodring (kvarts). På 1880-talet började man bygga ugnar med basisk infodring (bränd dolomit eller magnesit). Allt efter ugnsinfodringen och därmed ugnsslaggens natur kallas processen sur eller basisk martin. Vid processen smälts råjärn (tackjärn) och/eller skrot i en flamugn eldad med gas eller olja. Gas och förbränningsluft förvärms i tegelfyllda regeneratorer. Stålsmältans kemiska sammansättning påverkas under processen genom reaktion med slagg, infodring och ugnsatmosfär (via slagg) så att kolhalt kan regleras och föroreningar av svavel och fosfor bortraffineras.
Martinprocessen slog snabbt ut den något tidigare tillkomna bessemerprocessen genom att den kunde tillgodogöra sig stora mängder skrot, var bättre reglerbar och medförde mindre järnförluster. Legerade stål kunde tillverkas med mindre förluster av legeringsmetall. Den var den viktigaste stålprocessen från 1900-talets början fram till 1960-talet, då den avlöstes av LD-processen. Ungefär 3/4 av ståltillverkningen i världen skedde under 1940–50-talen i martinugnar; 1998 tillverkades endast 4,5 % av stålvolymen i ugnstypen. De kvarvarande martinugnarna finns framför allt i östra Europa, Indien och Kina.
Den första sura martinugnen i Sverige byggdes 1869 i Kilafors i Hälsingland och den första basiska 1890 vid Domnarvet. Den sista svenska martinugnen i drift var en sur ugn i Sandviken, som lades ned i december 1981. Den sista basiska ugnen, en ugn i Boxholm, lades ned något tidigare samma år.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1994, band 13)
Wikipedia - Martinprocessen

HE014-1B.2.6


Moderpassion,
Hysteri

Moderpassion  I dödböckerna finns noteringar om flera kvinnor som dött i "moderpassion" eller "modersjuka". Förklaringen till denna diagnos står att finna i äldre tiders sätt att se på den kvinnliga biologin. Enligt den klassiske filosofen Platon innehöll livmodern ett självständigt väsen vars önskan var att föda barn. Om denna önskan förblev otillfredsställd irrade livmodern omkring i kroppen och förorsakade olika typer av lidande. Epileptiska anfall, kramper, andnöd, dålig mage och aptitlöshet kunde alla diagnostiseras som moderpassion och ansågs ha sin grund i att kvinnan var nyckfull och överdrivet känslig. Under en lång tid sammankopplade man kvinnans psykiska sjukdomar med hennes kön och sexualitet. Den latinska benämningen på moderpassion, hysteri, som överlevt ända fram till idag, betyder just livmoder. Under senare delen av 1800-talet ansåg många läkare att bortoperation av livmoder, äggstockar eller klitoris var det enda sättet att bota kvinnors neurologiska och psykiatriska besvär.

Se vidare nedanstående källa för mer fakta om denna och andra ålderdomliga sjukdomsbenämningar:
DDSS - Demografisk Databas Södra Sverige: Kan man dö av moderpassion? www.ddss.nu/statistics/desease.aspx

HE038 | OE016 | HE039.6.6


Nervfeber

Nervfeber  äldre benämning på tyfoid (tyfoidfeber)

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1994, band 14)

Tyfoid  (nylat. (febris) typhoides, av tyfus [grek. ty'phos, här ungefär "dvala"] och -oid), tyfoidfeber, nervfeber, sjukdom orsakad av Salmonella typhi, den bakterie som är mest aggresiv av de mer än 1000 Salmonella-arterna. Smittan överförs till människa via mat och vatten. Bakterien ger upphov till en inflammation i tunntarmens vägg och tillhörande lymfatiska vävnader samt sprider sig i kroppen via blodet (sepsis). Efter 1-2 veckors inkubationstid uppträder huvudvärk, muskelvärk, feber och frysningar. I början är den sjuke förstoppad, men under andra veckan kan en långvarig och svår diarré uppträda. S. typhi är antibiotikakänslig. Sjukdomen tillhör kategorin allmänfarliga sjukdomar i smittskyddslagen.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1995, band 18)

Obs: Tyfoidfeber är en av tre sjukdomar som ofta blandas ihop:

HE042.6.1.1.2 | HE042.6.1.1.4 | OL011.2-1.1 | OL018.5 | OL027.4 | OL061.4 | HH030.1.1 | HH032


Sällskapet November-Bröderna

November-Bröderna var en orden och ett nykterhetssällskap, bildat i Uppsala under första halvan av 1800-talet. (En källa säger "senast 1822", en annan till "Gustaf II Adolfs tvåhundaåriga minne den 6 november 1832". )
Sällskapet hade också "för syftemål att i någon mån söka mildra sörjandes bekymmer med anledning deraf samlat en kassa, från hvilken en begrafningshjälp till varje med döden afgående ledamots sterbhus utgår ...".
Medlem i sällskapet kunde bli ”välfrejdade, i Upsala bosatte medborgare af alla klasser som ännu inte hade fyllt 55 år”.
En av sällskapets stiftare var "Kammakaren" Johan Petter Wattman.

Diverse källor på Internet: bl.a. Svensk Numismatisk Tidskrift Nr 8 2010, och "Ordensällskap införda i Sverige 1800-1849" (arnell.cc/1800.htm och archive.is/sGhCx)

HE029.1.6.2.2


Obstruktion

Obstruktion 3  (lat. obstru'ctio 'förbyggning', 'avstängning'. av o'bstruo. Medicinsk term för hinder eller tilltäppning.

obstruktiv lungsjukdom   (nylat. obstructi'vius, av lat. o'bstruo) detsamma som kronisk obstruktiv lungsjukdom - KOL.

KOL - kronisk obstruktiv lungsjukdom
COPD - chronic obstructive pulmonary disease. Benämning på luftrörsinflammation med andningssvårigheter till följd av slemhinneförtjockning (obstruktion).
...

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1994, band 14 och 1993, band 11)

HE038.3


Pastorat,
Annexförsamling,
Moderförsamling

Med pastorat avses en kyrkoherdes (tidigare pastors) tjänstgöringsområde. Ett pastorat kunde innehålla en församling (enförsamlingspastorat) eller flera församlingar (flerförsamlingspastorat). I ett flerförsamlingspastorat kallades kyrkoherdens egen församling vanligtvis för moderförsamling och de övriga annexförsamlingar. Om pastoratet innefattade fler än en församling, samverkade dessa i ekonomiska frågor genom en kyrklig samfällighet (som också kunde omfatta flera pastorat).

Wikipedia - Pastorat


Pleurisie,
Pleuresi,
Pleurit

Pleurisy (also known as pleuritis) is an inflammation of the pleura, the lining surrounding the lungs.

Pleurit (grek. pleuri'tis, av pleura), lungsäcksinflammation.

Engelska Wikipedia - Pleurisy
Utdrag ur Nationalencyklopedin (2000, CD-utgåva) - Pleurit

OL123-1 | HH029.2


Ringkarl, Ringare

En Ringkarl, eller Ringare  skötte ringningen av kyrkklockorna på den tiden detta fortfarande gjordes för hand.

SAOB

OL006.2


Rotfattig,
Byfattig,
Kyrkofattig

En Rotfattig person var en fattig som togs om hand av bygemenskapen (roten?). Bönderna i byn turades om att ta hand om den fattige. Ibland förekommer också termen byfattig. Om man var kyrkofattig bekostades levnaden av kyrkan.

LA059


Rosen, Rosfeber

Ros  eller rosfeber  är en akut smittsam infektionssjukdom orsakad av streptokocker. Den yttrar sig i ett svullet, kraftigt rodnat och värmeökat område, ofta på underbenet eller foten, men kan även uppträda på andra ställen på kroppen. Den sjuke får feber. Ros är ännu en helt korrekt och vedertagen benämning. Kallas på latin erysipelas. Den botas numera med antibiotika, som ju våra förfäder inte hade tillgång till.

Anbytarforum 2002

OL044.7


Rusthåll, Rusthållare

Ett Rusthåll var i indelningsverket en gård som indelats till kavalleriet. Genom detta omvandlades gårdens skatteskyldighet till beriden militärtjänst. Ägaren av gården kallades rusthållare. Staten ansvarade för vapen (musköter, värjor, pistoler etc. medan rusthållaren fick stå för häst, ryttare och övrig utrustning. Indelningsverkets rusthåll var ofta före detta säterier.

Wikipedia: Rusthåll
Wikipedia: Indelningsverket

HE004 | HE008.3.6 | HE009 | HE010 | HE010.8 | m.fl.


Rättare

Rättare, arbetsledare i jordbruket. Rättaren deltar ofta själv i det praktiska arbetet.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1995, band 16)

HE001.3 | OL009 | HE029-1.2.9.6.2 | HE029.1.6.2.3 | HE029-3.1.5 | OL013.2-2.1 | OL022.1.5


Rödsot

Rödsot 2  detsamma som dysenteri.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1995, band 16)

HE022.4-1.2 | HE045.6.2 | HE059.3 | OL007.1 | OL007.2 | OL009.3.5 | OL031.1 | OL031.2.2.2 | OL031.2.2.3 | OL032.4 | OL058-3.1.2 | OL064 | HH014.6 | HH027.1 | HH035.8


Rödfeber
- möjligtvis samma sak som nedan, alternativt som ovan.

HE088.1.1 HE088.1.2


Rötfeber

Ett samlingsnamn på olika epidemiska febersjukdomar, särskilt tyfoidfeber och fläcktyfus och blodförgiftning. Benämningen är vanligt förekommande som allmän dödsorsak i svenska kyrkoböcker på 1800-talet. Det allmängiltiga namnet gjorde att rötfeber användes som diagnos för många olika sjukdomsförlopp: hög feber med symtom av kroppslig förruttnelse, som till exempel rutten stinkande lukt eller illaluktande utslag, samt situationer där döden var till följd av en blodförgiftning, till exempel vid kallbrand (gangrän).

hämtat från: http://www.alognet.se/~hogman/slsjuk_namn.htm och https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6tfeber

HE025 | HE043.1 | HE088.1.1 | HE033-1.2.1 | OE008


Sjudare, Salpetersjudare

Sjudare syftar på salpetersjudare. Det innebar att man tog hand om lagårdens och stallens urinindränkta jord och avfall för att genom kokning och tillsatts av olika kemikalier kunna utvinna salpeter. Salpetern såldes till staten för vidare tillverkning av krut. I början var dessa salpetersjudare kringresande arbetare som åkte runt mellan gårdarna och bönderna var enligt lag skyldiga att förse dem med mat och logi medan arbetet pågick. År 1723 gavs bönderna, genom en kunglig förordning, själva rätt att tillverka salpeter och sälja denna till Kronans krut-tillverkare. Arbetet var ett säsongsarbete och förmodligen skedde det därefter med hjälp av mer eller mindre tillfälliga drängar som arbetade under smutsiga och svåra arbetsförhållanden.

Wikipedia

II001


Sexman

Sexman,  förtroendeman i socknar före 1862 års kommunalreform. Ursprungligen benämning en medlem i en nämnd på sex personer som hade att tillse att beslut verkställdes, övervaka kyrkotukten och underhållet av kyrkobyggnader och prästgård, och rent allmänt vara prästen behjälplig i olika ärenden.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1995, band 16)

HE062


Skatteman,
Skattebonde,
Skattejord

Skattemankam., innehavare av skattejord.
Skattebonde,  jordbrukare, som innehar skattejord.
Skatte, Skattejord kam. skatteskyldig jord i egentlig mening, till skillnad från frälse och krono.

Utdrag ur Nordisk Familjebok (1917, Uggleupplagan) sp. 924-926

Skattebonde  under äldre tid självägande bonde som brukade skattejord.
Skattejord  historisk benämning på jord för vilken bönderna betalade skatt. Redan under tidig medeltid skattebelade kronan den jord bönderna odlat upp och vilken de betraktade som sin egendom. I senare århundradens jordeböcker registrerades denna jord som skattejord. Efter grundskatternas avskaffande och sedan man slutat föra jordebok, infördes visserligen uppgifterna om jordnatur i den nya fastighetsböckerna men fick en begränsad praktisk betydelse.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1995, band 16)

OL031.4.1 | HE038.3 | OL010 | OL024


Skriftermål,
Kyrkoplikt

Skriftermål är i Svenska kyrkan de moment före nattvardsfirandet där församlingen får syndernas förlåtelse. Den motsvaras av bikten i Romersk-katolska kyrkan och infördes efter att Svenska kyrkan blev protestantisk efter reformationen under slutet av 1500-talet. I Sverige var i äldre tid skriftermålet en särskild gudstjänst, men infogades under 1900-talet som en inledning till mässan. Skriftermålet kallas numera beredelsen.

Det fanns tre typer av skriftermål som använts parallellt:

  1. Hemligt skriftermål, som är en direkt motsvarighet till bikten. Allvarliga synder kunde bekännas enskilt utan att prästen fick ange personen.
  2. Allmän skrift , där en eller flera bekände sina synder inför prästen för att sedan övergå till att prästen ger församlingen en allmän syndaförlåtelse som motsvarar dagens beredelse.
  3. Uppenbar skrift, som under första århundradet efter reformationen var samma sak som allmän skrift men som allt oftare var på personer en påtvingad allmän skrift. Det var möjligt att döma personer till att bekänna sina synder inför församlingen, först både av kyrkan och världslig rätt. I och med 1686 års kyrkolag kunde bara en världslig rätt döma till straffet.

För flera brott kunde man köpa sig fri från uppenbar skrift och ersätta den med hemlig skrift, då kallad enskild skrift . Bestraffningarna kallades kyrkoplikt. När en person genomfört skriftermålet skulle församlingen varnas för att tala illa om personen eftersom den ångrat sina synder. Att inte lyda kunde straffas av världslig rätt och personer som inte var tillräckligt ångerfulla kunde också straffas.

Hämtat från Svenska Wikipedia: Skriftermål

II002 | HE029-1.2.9


Slag

Slag , sjukdomsbenämning, se slaganfall.
Slaganfall, eng. stroke, sammanfattande benämning på sjukdomar i hjärnan orsakade av kärlsjukdom, dvs. hjärninfarkt och hjärnblödning. Se vidare stroke.

stroke [ströuk] (eng., 'slag(anfall)', av strike 'slå'), slaganfall, sammanfattande benämning på en grupp av vanligen akut insättande sjukdomar som beror på förändringar i blodkärlen i resp. till hjärnan, ibland också på förändringar i hjärtat. Två huvudformer finns, hjärninfarkt och hjärnblödning. Dessa båda sjukdomsgrupper kommer tillsammans på tredje plats bland dödsorsakerna efter hjärtsjukdom och cancer. ...

Utdrag ur Nationalencyklopedin (2000, CD-utgåva)

I de gamla kyrkböckerna förekommer ordet "slag" ganska ofta för att ange dödsorsak. Förmodligen användes ordet då i en vidare mening än idag och betydde nog snarare mer generellt en plötslig död utan tidigare sjukdomsförlopp eller andra tydliga symptom. Speciellt när det gäller små barn är det troligt att den egentliga dödsorsaken var något annat än vad vi idag skulle beteckna som stroke.

OL005.2 | OL011.5 | OL018.6 | OL022.5 | OL031.2.3 | OL037 | OL044.2.3 | OL120.5.3.1 | HH006.1 | HE012.3


Socken

Socken är ett ålderdomligt namn på landsortsförsamling enligt äldre indelning (kyrksocken) som även kom att få funktion som borgerlig landskommun (sockenkommun) och beskattningsenhet (jordebokssocken).

I Norden betecknade ordet sedan senmedeltiden ett område utanför städer inom vilket befolkningen besökte gemensam sockenkyrka, präst och begravningsplats. På 1500-talet infördes även ett sockenbegrepp i Sverige och Finland som enhet för fastighetsredovisningen (jordebokssocken, senare jordregistersocken). Kyrksocknen och jordebokssocknen var i princip detsamma, men eftersom de var olika myndigheters grundläggande enheter, kom de ibland att uppvisa olikheter, men harmoniserades i Sverige 1882. I Sverige avskaffades kyrksocknen och sockenkommunen som administrativ enhet vid kommunreformen 1862, medan jordregistersocknen fortsatte att användas fram till fastighetsdatareformens genomförande åren 1976–1995. Därefter förändras inte sockenindelningen. Trots att socknen inte längre är en aktiv administrativ enhet har sockenindelningen än idag många tillämpningar, bland annat som registreringsenhet i historiska arkiv, och ligger till grund för de distrikt som inrättas i Sverige 2016.

Kyrksocknarna organiserades i pastorat ledda av en kyrkoherde/pastor. Pastoraten organiserades kontrakt ledda av en prost och kontrakten i stift ledda av en biskop.

Wikipedia - Socken

HE029-3.3.4


Statare

Statare,  helårsanställd, i regel gift jordbruksarbetare på större jordbruk.
Ordet anger att lönen utgick i form av naturalön, s.k. stat. Denna löneform användes för alla helårsanställda inom jordbruket, medan förmånernas storlek växlade med arbetsuppgifterna. Vanligtvis var bara män anställda som statare, men kvinnliga statare, som bara fick halv stat, förekom. Genom att arbetarfamiljen bodde i närheten av gården ökade såväl den effektiva arbetstiden som kontrollen över arbetskraften.
Statsystemet (eller statarsystemet) fick sitt genombrott i början av 1800-talet och kulminerade mot dess slut, då det fanns ca 35 000 statarfamiljer. Från sekelskiftet minskade antalet statare kontinuerligt fram till dess att de sista resterna av systemet avskaffades genom avtal mellan Svenska lantarbetsgivareföreningarna och Svenska lantarbetareförbundet 1944. Kontantlönesystemet hade då också minskat det relativa värdet av staten, och med mjölkningsmaskinen upphörde kvinnornas mjölkningsplikt. Statsystemet bekämpades av arbetarrörelsen, då det försvårade facklig kamp genom att bostaden som löneförmån kunde dras in – arbetarna kunde vräkas – vid facklig konflikt.
Statsystemet är ökänt dels för statarhustrurnas mjölkningsplikt, "den vita piskan" (Ivar Lo-Johansson), dels för de undermåliga bostäderna. Mjölkningsplikten fanns dock först från slutet av 1800-talet, då det blev allt svårare att rekrytera ogifta mjölkpigor till det slitsamma och lågavlönade mjölkningsarbetet. Statarlängorna dokumenterades på 1920- och 30-talen både av den vänstersocialistiska organisationen Clarté och i Lubbe Nordströms "Lort-Sverige" (1938). Dokumentationen väckte stor indignation.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1995, band 17)


Stenpassion

Stenpassion  är ett äldre svenskt ord för lidande orsakat av stensjukdomar, dvs njursten och gallsten. Förr kunde sådana sjukdomar inte opereras eller botas, det anges ofta som dödsorsak i gammal folkbokföring.

Hämtat från svenska Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stenpassion

HE019.8 | OL010


Strålsvampsjuka

Strålsvampsjuka.  Äldre namn på infektionssjukdomen aktinomykos.
Aktinomyko's . Infektionssjukdom hos människa och husdjur som orsakas av bakterier i släktet Actiono'myces; hos människa vanligen av A. israe'li. Sjukdomen är ovanlig och yttrar sig hos människa som kroniska, svårläkta infektioner i käkvinklar, brösthåla och lungor, eller i bukhålan och dess organ. Infektionen utgår ofta från tonsiller, tänder eller tarmar. Den smittar inte från individ till individ. Aktinomykos behandlas med antibiotika och kirurgiskt.

His nötboskap orsakar A. bo'vis infektion i käkarna med tandlossning och tuggningssvårigheter som följd. Bakterierna har i dessa fall följt med foderpartiklar som kommit in mellan tandkött och kindtänder. Hos svin kan A. sui's orsaka infektion i juvervävnaden.

Utdrag ur Nationalencyklopedin (2000, CD-utgåva)

HE010.8.7


Strypsjuka

Strypsjuka, äldre benämning på krupp.

Krupp  (ty. Krupp, Krupphusten/fr. croup, av likabetydande eng. croup, bildning till ett verb croup 'skrika hest', 'kraxa', väl ett ord av imitativt ursprung), strypsjuka, sjukdomstillstånd som kan uppkomma vid difteri och som yttrar sig som stor svårighet att andas in p.g.a. inflammation och beläggningar i de övre luftvägarna. Detta tillstånd skall skiljas från pseudokrupp som är en inflammation i luftstrupen, oftast hos barn, till följd av infektion med parainfluensavirus eller andra virus.

Utdrag ur Nationalencyklopedin (2000, CD-utgåva)

OL003.7 | OL008.5.2 | OL009.1.2.5 | HE029-3.3.9.1 | HE014-1A.3.4.4


Tvinsot,
Hemsjuka,
Trånsjuka,
Tärsot

Tvinsot , försvagning, förtvining, utmärgling, sjukdomsbenämning som under 1700- och 1800-talen förekom som synonym till diagnosen lungsot, men i allmänhet betraktades som ett särskilt sjukdomstillstånd. Tvinsot ansågs förorsakas av ålderdom, lungsjukdomar, infektioner, melankoli eller nostalgi (hemsjuka, trånsjuka, tärsot).

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1995, band 18)

HE088.3-2 | HH026.3 | HH040.6.4 | HH081.1.6 | HH036.8


Torrvärk

Torrvärk, folklig benämning på gikt och reumatisk värk. - Torrvärksgräs, bot. Se Thalictrum.

Nordisk familjebok 1919 / Uggleupplagan. 29 uppslag 447-448.

Torrvärk  namn på olika typer av reumatism och ledvärk, flygande värk, gikt och podager.

[enligt källa på Internet] Gunnar Lagerktranz. Svenska sjukdomsnamn i gånga tider (1988).

... Linnean har en mängd olika provinsnamn, som syfta på dess forna anseende som botemedel mot reumatisk värk, gikt, vrickningar m. m., namn sådana som giktgräs, benvärksgräs, torrvärksgräs, vrid- eller vregräs, rohaltgräs m. m., och dessutom de norrländska benämningarna "jordkronor" och "vindblommor". ...

Utdrag ur Bilder ur Nordens flora 1917-1926 - 67. Linnea, Linnæa borealis L.

OE016.1


Torsk,
Torsken

Torsk  i allmänt språkbruk benämning på infektion i mun- och svalgslemhinnan orsakad av svampar av släktet Candida, som ger fläckar av vit beläggning. Se candidiasis.

candidi'asis, candido'sis,  infektioner orsakade av svampar i släktet Candida. De drabbar oftast huden, speciellt i ljumskarna, eller slemhinnorna i munnen (torsk) eller slidan. Den utlösande orsaken [!?] är då oftast behandling med antibiotika. Mera allvarliga infektioner, t.ex. i lungor, matstrupe eller ögon, som en följd av allmän blodförgiftning, förekommer hos personer med kraftigt nedsatt immunförsvar, såsom vid aids eller vid behandling med cellhämmande läkemedel, cytostatika. Infektionerna kräver ofta behandling med svampmedel, t.ex. amphotericin B, flucytosin eller imidazoler.

stomati't  (nylat. stomati'tis, av stoma), muninflammation; ordet används uteslutande om inflammation i munslemhinnan. Stomatit kan t.ex. orsakas av infektion med svamp, ofta släktet Candida; denna form av inflammation kallas torsk eller candidiasis. Andra former är aftös stomatit (se afte) och den irritation av slemhinnan som orsakas av dåligt passande eller dåligt renhållna proteser, protesstomatit.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1995 band 18, 1990 band 3, 1995 band 17)


Torsk 1. tröske (antagligen att samställa med motsv. Eng. thrush), stomatomycosis oidica, med., en vanligast hos barn under de första lefnadsveckorna uppträdande munsjukdom, hvars orsak är en med jästsvampen antagligen nära beslägtad parasitsvamp, »torsksvampen», Saccharomyces (Oidium Robin) albicans, först upptäckt af den svenske läkaren Fr. T. Berg (1840). Denna svamp består af långa, oregelbundet förgrenade samt med tvära skiljeväggar försedda trådar och sporer. Svampen lefver i de ytligaste lagren af munslemhinnans epitel och bildar jämte en del afstötta epitelceller sjukdomens vigtigaste och mest i ögonen fallande kännetecken: den gråhvita beläggningen. Denna börjar som talrika, gråhvita, något upphöjda punkter, hvilka småningom utväxa och sammanflyta, så att i försummade fall hela munhålan till sist kan vara beklädd af en gråhvit, något kornig och ganska tjock membran. Denna kan lätt lossas; men vidtagas inga särskilda åtgärder, uppstår hastigt en ny. Svampvegetationen kan äfven öfvergå på svalget och matstrupen, nästan aldrig deremot på näsan och struphufvudet. Sjukdomen uppträder vanligast hos försummade och svaga barn, men kan angripa äfven kraftiga och väl uppfödda, hvilka då ofta visa tecken till oro och aftagande nutrition. Behandlingen är ytterst enkel: endast en sorgfällig rengöring af ammans bröstvårtor, diflaskan och barnets mun med lika delar vatten och aseptin flere gånger dagligen är nog för att på kort tid bringa sjukdomen att försvinna. Ett förr användt folkmedel var saften ur den färska barken af »brakveden» (se Rhamnus), och än i dag tillgriper menige man emellanåt någon af de medikamentsblandningar, som under namn af torsksafter föreskrefvos af gångna tiders läkare, detta såväl mot den ofvan skildrade, egentliga svamptorsken och den ej af svamp förorsakade, torskliknande munsjukdomen aphtha (se Munsjukdomar) som mot den hos späda barn ofta förekommande tarmkatarren (se .d. o.), med sura, grönaktiga, ostiga uttömningar.
Denna katarr - »torsk i magen», som den af okunniga ammor och mödrar kallas - kan stå i samband med verklig torsk hos barnet, men ännu oftare förekommer den som följd af dietfel, oberoende af all torsk. Det är mot sådan »torsk i magen», som s. k. torsksaft, t. ex. den efter dr Idström uppkallade, kan vara gagnelig. »Dr Idströms torsksaft» består af 2-3 .delar lutdroppar, 9 d. krusmyntvatten och 48 d. rabarbersyrup, af hvilken blandning gifves en half till en full tesked, alltefter ålder, 3-4 gånger om dagen. En annan populär torsksaft innehåller magnesia (15 delar) samt fenkålsvatten och rabarbersyrup (180 d. af hvardera). Numera föreskrifva väl läkare aldrig dylika torsksafter.

Utdrag ur Nordisk familjebok 1800-talsutgåvan, sid 544-545

HE042.6.1.9 | OL005 | OL058.2.5


Undantag, Undantagsägare,
(Fördelstagare)

Undantag  benämning inom fastighetsrätten på den pensionsliknande förmån av bl.a. fri bostad som en bonde i äldre tid kunde förbehålla sig och sin hustru när han överlät sin fastighet till exempelvis sin son.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1996, band 19)

Un'dantag 2  viss rättighet till nyttjande som efter försäljning kvarstår för den förre ägaren av jordbruk; vanl. visst bostadsutrymme, viss odlingsrätt och bidrag till kosten. : äldste sonen köpte ut sina syskon och övertog gården, och de gamla sattes på undantag.
HIST: sedan 1694.

Utdrag ur Nationalencyclopedins ordbok (1996)

OL038 | HE003


Utsot

Utsot ålderdomlig benämning på diarré.

Wiktionary: utsot

OL031.4 | HH032.2


Vällning, Vällugn

Vällning, metall., liktydigt med svetsning (se d. o.), har dock därjämte en särskild, mera begränsad betydelse. Vid järntillverkning enligt välljärnsmetod (se Järn, sp. 388) erhålles produkten i form af en s. k. smälta, bestående af små, mer eller mindre fullständigt sammanhängande järnklumpar, som direkt efter framställningen utan omvärmning under hammare eller i valsverk endast nödtorftigt sammantrycks till s. k. smältstycken eller råskenor. För att bli användbart som handelsjärn måste smältstyckena eller råskenorna ånyo uppvärmas och i hammare, press eller valsverk sammanpressas, så att de ingående små järnstyckena fullständigt vällas samman med varandra. Denna operation, som sammanfaller med järnets formgivning, går under namnet järnets vällning. Om det hit hänvisade gasvällugn se Vällugn.

Vällugn, metall., en långsträckt flamugn (se Ugn), i vilken järn uppvärmes för bearbetning medelst hammare, press eller valsverk. Då endast välljärnet behöver underkastas vällning, götjärnet däremot endast uppvärmas, är strängt taget endast ugnar för det förra slagets järn att anse som vällugnar i egentlig bemärkelse, ugnar för götjärn däremot, i överensstämmelse med språkbruket flerstädes utomlands, som värmeugnar. I Sverige göres dock ingen skillnad i detta avseende utan båda slagens ugnar gå under namnet vällugnar, i synnerhet om de är förenade med valsverk. De korta ugnar, vari järnet uppvärmes för smidning under ånghammare eller press, kallas däremot ofta smidesugnar. - Vällningen utfördes fordom i härd, oftast densamma, vari järnet framställts. Sedermera övergick man till användning af särskilda flamugnar för ändamålet, och i och med införandet af lancashiremetoden och valsverk (omkr. 1850) ble detta även i Sverige det vanliga. Vällugnarna utgörs i regel af långa flamugnar, i vilka lågan inkommer i ena ändan över en tröskel, eldbryggan, och förbränningsprodukterna utleds vid andra ändan. Järnstyckena, ämnena, inläggs i den senare ändan och makas så småningom fram mot den hetaste delen av ugnen, vällrummet. Som brännmaterial användas så gott som uteslutande stenkol, som antingen direkt förbrännas i en med ugnen sam- manbyggd eldstad eller, numera som regel, i en mer eller mindre direkt i förbindelse med ugnen stående gasgenerator förvandlas till gas. Det förra slagets ugnar kallas dragvällugnar, det senare gasvällugnar. För att bättre kunna utnyttja värmen och använda mindervärdigt bränsle, såsom ved och torv, har man konstruerat regenerativa vällugnar, i vilka gas och förbränningsluft förvärmas med hjälp av de avgående förbränningsprodukternas värme. Dessa, i Sverige efter konstruktören kallade Lundinska vällugnar, var i början anordnade på för regenerativa ugnar vanligt sätt med omkastning av lågans riktning. Då hela ugnsrummet i så fall får ungefär samma temperatur, måste en särskild förvärmningsugn användas. Ugnar av denna typ har därför numera nästan fullständigt kommit ur bruk, men i stället ha på senaste tid regenerativa och rekuperativa vällugnar konstruerats med bibehållande av lågans riktning oförändrad och vari sålunda frammakningsprincipen kunnat fortfarande komma till användning.

Utdrag ur Nordisk familjebok, Uggleupplagan (1922)

HE014-1B.2.6


Vattusot

Vattusot  i äldre allmänt språkbruk benämningen på sjuklig ansamling av vatten i kroppen, främst synlig sådan, dvs. under huden (ödem) och i bukhålan (ascites).

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1996, band 19)

Vatt'sot  eller Vatt'usot   subst. ~en
sjuklig vätskeansamling i vävnader och kroppshålor
HIST: före 1520; fornsv. vatusot.

Utdrag ur Nationalencyclopedins ordbok (1996)

HE009.8 | HE014 | HE018 | HE029-1.2.5 | HE038.1 | HE038.5-1 | HE040-2.1 | HE045.6 | HE075.3 | OL038 | OL021.1 | OL060.5 | OL453.3.3.5 | HH019 | HH027.1


Åbo, Åborätt

Åbo 1  i äldre tid allmän benämning på jordägare som själv bebodde och brukade sin egendom.

Åbo 2  äldre juridisk term för den som med ärftlig besittningsrätt innehade annans jord.

Åborätt   ärftlig besittningsrätt för ”landbor” på kronojord. Rättigheten, som infördes i slutet av 1700-talet, innebar att landborna och deras arvingar fick sitta kvar på jorden så länge de fullgjorde sina skyldigheter. Den stadgade åborätten reglerades genom föreskrifter 1808 och 1863 som alltjämt gäller för gamla åborättshemman.

Utdrag ur Nationalencyclopedin (1996, band 20)

Å'bo  å-bon, å-bor
person som har stadigvarande besittnings- och nyttjanderätt till annans jord, vanl. kronans; vanl. i fråga om en ärftlig rättighet.
HIST: före 1520; fornsv. aboe, till 3å ’på’ och boe ’bebyggare’.

Utdrag ur Nationalencyclopedins ordbok (1996)

HE018 | AF008 | OL062.3 | HH008


Ålderman

Ålderman,  ledare för ett hantverksskrå eller gille. I åldermannens uppgifter ingick att kalla medlemmarna till sammankomst och att företräda skrået inför myndigheterna. Även ledaren för en bysamfällighet i bondesamhället kunde kallas ålderman (jfr åldermannagille). Titeln används i vår tid om ordförandena i många föreningar och sällskap.

Utdrag ur Nationalencyklopedin (2000, CD-utgåva)

HE029-3.3.1-2 | OL058.2


Äreklädning, Äresklädning

Äreklädning eller Äresklädning, en ålderdomlig benämning för högtidsdräkt. Ordet förekommer ibland i vigselböckerna i samband med morgongåvan till hustrun.

SAOB har exemplet:
SIDEN-ÄREKLÄDNING l. -ÄRESKLÄDNING. (†) högtidsdräkt av siden. ...

Utdrag ur SAOB (1967, spalt: S2187)

Sökning på Internet visar att benämningen användes för både mans- och kvinnokläder; exempelvis kunde en gesäll få/skaffa en sådan till avläggandet av gesällprovet och militärer skulle bära en sådan vid högtidliga tillfällen.

HE032 | HE064.2.2


Överskärning, Överskärare

Överskärning, metod att skära av utstående lugg på textilier, främst på ylletyg, så att den blir jämn och vanligen också kort. Förr skedde överskärning av t.ex. kläde av särskilda hantverkare, överskärare, med stora bredbladiga saxar, t.ex. ullsax. Numera används maskiner med roterande skärcylindrar försedda med spiralformade knivar, vilka läggs an mot tyget som löper över ett skärbord. Överskärning används också för att skära av toppen på öglorna hos frotté, så att skuren frotté, ibland kallad frottéplysch, erhålls.

Utdrag ur Nationalencyklopedin (2000, CD-utgåva) | Se också Wikipedia: Överskärning

OL014.8.1.13 | HE029-1.2.5