Älmhult har anor sedan medeltiden och var då en bondgård längs den gamla riksvägen mellan Sverige och Danmark. Gården, som var en skattegård, är belagd i skriftliga historiska källor från 1545. I Älmhult anlades under 1660-talet ett gästgiveri, i samband med att vägen förbi gården byggdes ut till en ny nord-sydlig riksväg. Den förste kände gästgivaren var Jöns Andersson (kallad "Jöns Pinkare"), en driftig person som även var kopparslagare, länsman och kyrkvärd. Älmhults gård kom genom uppodling och arvskiften att växa och delas så att det 1825, då den äldsta kartan uppgjordes och enskifte genomfördes, fanns fyra gårdsbruk som alla delade på gästgiverirättigheterna. Dessa fyra gästgivare var alla ättlingar till nämnde Jöns Andersson, men efter skiftets omfördelning av jordlotterna till sammanhängande enheter kom gårdsbruken av olika anledningar att säljas ut till oskylda personer.