[Översättning av ett brev från Rosa Andre-Claridge – OL001.1.2 – till kusinen Göte Johansson -  OL001.7.7 - och dennes fru Ingert, därefter vidarebefordrat till en annan kusin: Arthur André - OL000.1, och slutligen översatt för dennes räkning. Originalet återsändes till Göte(?) och finns inte sparat i digitalt format.]

 

Från

Rosa Claridge

301 SE Division St.

Sublimity     OR 97385-9517

USA

19 januari 2002

 

 

Kära Gote och Ingert,

 

                      Jag har hållit på och "skrivit" ett brev till er i huvudet sen veckor tillbaks, och det är hög tid att göra verklighet av det.  Jag uppskattade Gotes brev i december väldigt mycket.  När Roy och Doris var här för ett tidigt julfirande med mej, så satt faktiskt Roy och jag i mer än en timme och översatte det för Doris.  Men jag har letat högt och lågt efter det utan att kunna hitta det sen dess.  Jag till och med ringde Roy för att se om de råkat få med det bland deras saker, men de har det inte heller.  Jag har ansträngt mej att försöka komma ihåg de frågor du ställde, och jag hoppas att jag besvarar dem alla.  Om inte, snälla du, kan du inte skriva igen och fråga?  Men innan jag börjar med frågorna vill jag berätta lite om vad vi gjort sen det hastigt skrivna årliga brevet som jag skickade i december.

 

                      Karen och Roger bestämde sig för att köra upp till Cle Elum, så vi åkte på julaftons morgon.  Vicki och Dick hade gjort allt mycket festligt för oss och vi hade en härlig familjejul.  Vicki och jag är, båda två, "julmänniskor" och har alltid överdrivit det hela lite grand, alltför många julklappar och så,  men det var roligt.  Dicks far och styvmor bor lite längre bort utefter vägen, så de var naturligtvis med, liksom Sveta (Svetlana) deras fosterdotter.  Hon är nu 19, nästan klar med  gymnasiet [highschool], och de är osäkra på hur länge hon ska kunna stanna här i landet.  Om de kan få in henne på på handelsskola så vore det bra, för hon är nog inte tillräckligt långt kommen i sina studier, eller språkmässigt, för att kunna gå på högskola  [college] än.  Det vore sorgligt om hon skulle skulle vara tvungen att återvända till Ryssland eftersom det inte finns något där för henne, allför gammal för barnhemmet, och de ekonomiska förhållandena där är dåliga. Hon är intelligent och har lätt för att lära, och har en behaglig personlighet, men, det hänger på huruvida hon kan få ännu ett visa för att få stanna. 

 

                      Karen och Roger stannade bara över julmiddagen, men jag återvände med tåg från Seattle på nyårsaftonens morgon.  Dick och Vickis son och sonhustru, Jacy och Amber, kom på annandagen eftersom de först hade besökt hennes familj i Seattleområdet.  Så vi hade ytterligare ett julfirande, och eftersom det var min födelsedag, den 79:e, så samlades tio av oss på en elegant restaurang i Cle Elum den kvällen.  Den heter Mama Velloni's, ett underbart italienskt ställe med utsökt mat, och vi var alla fullproppade när de kom in med en stor bit födelsedagstårta till mej.  Eftersom jag inte klarade av att äta upp den så tog jag bara några små munsbitar och delade resten med familjen.

 

                      Vicki och Dick var tvungna att jobba två dagar veckan därpå, men jag fick en bra vilopaus och fick en del saker gjort hos dem för att hjälpa Vicki.  Jag hade oroat mej för kylan, men även om det var snö på marken och träden, och också långa istappar från taken, så var det inte mycket kallare än här.  Jag fick ingen använding för all kallt-väder-utrustning som jag släpat med.  Dagen innan jag återvände, åkte jag med Vicki in till Seattle-området för att bevista en "bäbis dusch" [baby shower] med Amber och Jacy som väntar barn i april.  Det är svårt att fatta att MIN "bäbis" är  farmor tre gånger om!  Hon och jag bodde på motell den natten, och när hon sen körde mej till järnvägsstationen så var Jacy, Amber och hennes mamma också där för att vinka av mej.  Det är en tågresa på fem timmar och jag njöt mycket av den.  Flygplan är så besvärliga att komma på och av, och det är så trångt på sittplatserna, så jag tycker bäst om tåg.  Karen mötte mej, och när jag kom hem hade hon och Roger röjt ut den mycket torra julgranen och sen dammsugit mattan.  Det var en lättnad!  Jag behövde bara stoppa undan julsakerna, och som jag ofta gör, samtidigt städa lite i några skåp och lådor.  Det blir alltid en del tvätt och strykning när man rest, så jag var sysselsatt ett par dagar ..

 

                      Jag visste att Chuck skulle vara väl omhändertagen när jag var borta, så jag oroade mej inte.  Det var ett stort julkalas på avdelningen tidigare i december, och rent fysiskt har han mått anmärkningsvärt bra, fast han har inte kunnat gå utan hjälp på länge.  Tyvärr hade han fått ytterligare ett slaganfall [stroke], värre denna gången än någonsin tidigare. Hans vänstra sida var delvis förlamad så han kan inte äta på egen hand. Så varje dag har jag begett mej till avdelningen runt lunchtid, klockan 1:00,  för att hjälpa honom att äta.  Naturligtvis kan personalen mata honom, och de är så snälla mot honom,  men jag känner att jag kan hjälpa till lite grand.  Flickorna har så många att sköta, och det är ett slags "kärleksarbete".  Men de sista två dagarna har han sovit under lunchtiden.  De säger att han är mycket pigg på morgnarna och äter en rejäl frukost, men fram mot lunch blir han trött och behöver sova.  De två sista dagarna har han faktiskt försökt använda skeden själv,  så det går frammåt.  Läkarna och sköterskorna säger att det är otroligt hur bra han återhämtat sig från slag och lunginflammation.

 

Nu är jag tillbaka igen.  Jag var tvungen att vila armen och handleden lite, så jag gjorde en snabb kvällsmat.  Vad fantastiskt det är att ha en frys och en microugn, så det tog inte lång tid!  Min arm, och speciellt högra handleden, har värkt hela hösten och vintern, och det tycks bli värre, så jag kan inte använda ordbehandlaren alltför länge i taget.  Att skriva för hand är ännu värre, så jag håller fortfarande på att försöka få mina årliga brev skrivna.  Det är väldigt frusterande,  eftersom jag vill börja tillverka mina små  ängel-banderoller [? angel banners] till Vickis nästa tripp till Ukaina,  och månaderna går alltför fort.  Men det går helt enkelt inte eftersom det gör alltför ont.  Jag håller på med andra recept-omgången från doktorn, fyra veckor,  och det tycks inte hjälpa. Det första receptet hjälpte mot lederna, men jag fick hemskt ont i magen.  De nya medicinerna är underbara, men de kan ha svåra bi-effekter.  I onsdags gjorde jag en röntgenundersökning, och de bokade en tid med en specialist, men jag kan inte få tid förän den 4:e mars.  Nåja det är inte livshotande, men sannerligen besvärligt!  Det är ledgångsreumatism.  [hon använder först den normala engelska termen "arthritis" och lägger sen till  "(reumatisme?)" - antagligen för att hon vet att vi säger så på svenska]

 

                      Roy och Doris ringde i går kväll.  Stackars Roy hade råkat ut för en olyckshändelse med sin maskinsåg [? table saw - "bordssåg"] och sågat av fingertoppen på sitt vänstra "peke finger!"   Han hade också gjort sig illa i några av de andra fingrarna.  Den har full säkerhetsutrustning och han är mycket försiktig,  men det gick mycket fort.  De har gett honom några starka smärtstillande tabletter, men han är som Chuck, han gillar inte att ta några tabletter ALLS, inte ens magnecyl [aspirin].  Han är alltid rädd för att de ska bli vanebildande, och jag vet hur det känns, för det var vad jag fruktade hela tiden när jag hade mina två rygg-operationer och efteråt.  Ett ögonblick, jag ska ringa och fråga hur han mår.  Jag har telefonen precis bredvid mej.  --------- Roy säger att han är bättre och tar sina piller som Doktorn säger.  Han kan inte köra bil när han använder dom, så de stannar hemma och tar det lugnt.  De säger att jag ska hälsa!  Och nu till  några av de konstiga sakerna som finns i kuvertet.

 

 

 

Först och främst är det en kopia på vår lilla skoltidning [ ?campus paper].

Jag skriver en artikel, vanligtvis en gång i månaden, och jag är korrekturläsare.  Sista numret korrekturläste jag inte, och det blev en del fel, men jag var bortrest.  Det är lite lustigt detta med korrekturläsningen, eftersom min mamma typsatte och läste korrektur i 15 år hos ett stort förlag i Oslo.  Men mer om detta senare.

[denna skrift var inte med med i brevet från Göte]

Sen är det ett par blad med bilder.  Jag minns inte om jag skickade några från Vickis resa, eller från bröllopsresan till italien.  Och så några julbilder

[se kopia på några foton från julfirandet - några resebilder var inte med]

 

                      Nu till den spännande delen, åtminstone för Roy och mej!  När Vicki var här i november visade jag henne en [dator]adress som jag hittat i en tidskrift, till Ellis Island dit alla emigranter kom när de först anlände till det här landet.  Hon gick direkt till datorn, och vi blev båda upprymda när vi fann  KARL LEONARD ANDREs namn.  Jag beställde kopior av de två sidorna. De var lite dyra, men andra sidan var den mest intressanta.  Det var i varje fall saker som jag inte kände till eller inte tänkt på att fråga om hans emigration.  Jag trodde att Mamma och Ella var tvungna att passera Ellis Island också, men Ella berättade för mej att de inte behövde det eftersom Pappa var här.  Jag lät förstora upp en del av sidorna för att göra det lättare för oss att läsa dem.  De blev bättre på datorn.  Jag skrev ned frågorna som ställdes, men tycks ha förlagt dem

[Kopior på dessa uppförstoringar fanns med i Götes brev - det är dokument som immigrationsmyndigheterna på Ellis Island skrev med information om alla utlänningar som anlände till USA under denna tidsperioden.  Jag gjorde som Vicki - gick in med datorn på den angivna internet-adressen och frågade efter Leonard - och hittade samma dokument från Leonards ankomst till Ellis Island som Göte skickade.  De var för stora för att få rum på bildskärmen, men det gick att kopiera dem bit för bit och sen sätta ihop dem till en stor bild. Det verkar vara ungefär samma kvalitet på de bilder jag fick ihop som de som  Göte skickade, så att betala dyrt för dem (50 dollar tror jag det var!) verkar inte nödvändigt.  Jag har skrivit ut dem i A4-format eftersom jag inte har större papper i skrivaren, men de finns lagrade i datorn så att de skulle gå att skriva ut i bitar med större förstoring om man vill. Du kan ju jämföra mina och Götes sidor.  Jag tog också med en del av den sida där fartygsläkaren försäkrar på heder och samvete att passagerarna är friska och där förklaring till de olika kolumnerna står,  det är nog den sidan Rosa säger sig ha förlagt.  Jag får se om jag hinner översätta den också innan Sten och Ulla ska åka.]

 

                      Jag fick höra att emigranterna inte behövde komma till Ellis Island efter, tror jag, 1926, så det var ungefär 20 eller 25 år som de måste det. [det var tydligen från 1892 till 1924 som Ellis Island var i bruk] Det var tvunget att finnas någon form av kontroll eftersom miljontals kom från över hela världen, och många led av att de inte kunde tala språket och inte hade någon som kunde stödja dem. Och en del förde med sig hemska sjukdomar eller behövde direkt komma någonstans för att bli omskötta eftersom de var sjuka eller alltför handikappade för att arbeta.  Dessa skickades tillbaka.  Det fanns också kriminella, så som anarkister som ville omkullkasta regeringar och polygamister med många fruar.  Du kan se där de frågorna ställdes.  Kopiorna på de här sidorna blev Roys främsta julklapp från mej, och han var mycket exalterad över dem också. Jag gjorde också kopior till flickorna.

 

                      Här är några av de saker som vi fick reda på.  Pappa kom med "Stavanger Fjord".  Och överraskande nog så var det samma båt som Mamma och vi tre barn  kom tillbaka med när vi återvände till Amerika 1930.  Pappa hade 85 dollar, vilket förstås var betydligt mer värt än vad det är idag.  Han hade ett ärr på ett finger, och hans hår var mörkbrunt och han hade blå-gråa ögon.  Jag har ofta hört Mamma och Pappa tala om "Granlund", men det är inte förän nu som vi fått veta hans förnamn.  Han var redaktör för den svenska Adventist-pressen i Brooklyn, New York.  Otvivelaktigt hade Pappa träffat honom vid missionsskolan i Ny Hyttan där de båda studerade.  Pappa tillbringade många timmar med att översätta engelska artiklar till svenska åt Granlund,  men han fick aldrig något betalt.  Jag gissar att min mor ibland kände sig osidosatt eftersom Pappa hade så lite tid över för oss barn och för henne.  Han arbetade på nätterna som bagare, och arbetade hårt, men han älskade att översätta.  Han hade planerat att bli en Adventist-predikant, men Mor berättade för mej vid ett tillfälle att Pappa fick kväljningar och blev illamående varje gång det var meningen att han skulle hålla en predikan,  så han återgick slutligen till bakandet vilket var något han var mästare i.  Tydligen hade Granlund gett bidrag till Pappa för att hjälpa honom att komma till detta landet, man jag är säker på att han aldrig gav honom någon betalning.  Pappa och Mor  fick försörja sig själva.  Mor hade ett välbetalt jobb, eller i alla fall så välbetalt det fanns att få på den tiden. 

 

                      Varför emigrerade de?  De vanliga anledningarna som de flesta av emigranterna hade.  Tiderna var hårda, och det tycks ha funnits små möjligheter att förbättra det för sig.  Och det tycks finnas ett drag av äventyrslystnad i de flesta män, en chans att få göra något av sig själv [förverkliga sig själv, kanske man brukar säga] i en bättre miljö.  Jag tror att den tidens kvinnor hade mindre lust att lämna det land de älskade, och sina familjer.  Sällan fick emigranterna återse sitt hemland och sina kära igen när de hade gett sig av.  Kvinnorna följde med för att det var deras plikt att följa med sina män, hur olyckliga det än gjorde dem.  Jag vet att Mor i hela sit liv längtade efter Norge och de människor hon älskade där.  I Oslo var hon ganska välkänd för sin poesi,  en del av det tonsatt,  och för hennes begåvade arbete med barnen i  sin kyrka.  När jag återvände dit 1959 var det många av människorna  som kallade sig för "Lauras barn"  och som var förtjusta över att få träffa mej,  och de stod i en tyst hyllning när jag ombads att ge henne en hälsning.  I Amerika kände hon ingen förutom några få norsk-amerikaner.  Hon talade ingen engelska, men hennes norska var felfri och förfinad.  Hon dog nästan när jag föddes, och så Roy,  förlösta med kejsarnsitt.  Inte att undra på att vi barn blev allt i livet för henne.  Nu måste jag vila mej och fortsätta i morgon.

 

                      Det är nu klockan 10 på söndag kväll.  Jag har haft rätt ont hela dan så jag vilade alltför länge.  Klockan var 6 innan jag körde upp till sjukhusavdelningen.  Regnet öste ned, inte någon kväll lämpad för promenad.  Jag fann en vaken Chuck, och precis lagom för att ge honom hans kvällsmat, så jag känner inte att jag hade slösat bort hela dan.  Nu kan jag kanske få det här avslutat innan jag går till sängs.

 

                      Allt det här har fått mej att minnas mina föräldrar, speciellt Mor.  Hon hade inte speciellt mycket utbildning,  så jag tycker hon var en anmärkningsvärd kvinna som kunde bli en framstående typsättare och korrekturläsare.  Tänk bara på att det fanns inga linotyp-maskiner  [sättmaskiner som gjuter hela rader] i början av 1900-talet, utan varje ord måste sättas för hand.  Hon kunde läsa vad som helst upp-och-ned lika lätt som rättvänt.  Hon typsatte många, många böcker och tidskrifter, till och med  en bibel.  Och sen att klara att hitta tryckfelen innan tryckningen gjordes, var ännu mer anmärkningsvärt.  Du ska veta, både flickorna och jag har ärvt den förmågan.  Våra ögon plockar genast fram det minsta fel.  Mor var aldrig utan jobb när hon ville ha det, förän hon for till Amerika.  Det måste ha varit svårt för henne att inte kunna arbeta inom sitt område, och oavsett vart hon kom att flytta,  blev hon alltid bekant med de människor som arbetade vid småstadstidningarna.  Vi följde ofta med henne och fick lära oss om linotypmaskiner och lukten av trycksvärta.  Vad hon skulle ha uppskattat att få lära sig om dagens tryckteknik, allt automatiserat och så annorlunda mot på den tiden.

                      Laura beslöt sig för att studera sjukvård efter att hon blev Sjundedagsadventist, och reste till Köpenhamn i Danmark,  till Skottsborgs Sanatorium som nu är nedlagt.  Jag vet inte hur länge hon var där,  men det var spännande för henne.  Många  berömda människor kom till Sanatoriet för att vila upp sig och för att få vattenbehandling, något som var väldigt populärt på den tiden.  Det var troligtvis under det tidiga 1900-talet.  Det var där som Karl Leonard André  och Laura Fjaerstrand  träffades.  Båda hade nyligen konverterat till Adventism,  båda var idealistiska och ensamma;  Karl var en allvarlig [eller seriös] och flitig man som antagligen borde ha blivit professor.  Laura var späd och med vackert mörkt hår, som förresten aldrig blev grått.  Hon hade ett sprudlande sinne för humor och en vänlig och medlidsam natur som födde vänskap.  Lätt och kvick,  med mottot, som hon inpräntade hos sina barn, "Tänk först på andra, snarare än dig själv."   Karl arbetade då vid Adventisternas livsmedelsfabrik.   Oundvikligen drogs de två unga personerna,  dock redan förbi sin tidigaste ungdom,  till varandra och förlovade sig.  Men i dessa otider blev förblev de förlovade i SJU ÅR,  alltför länge!  De gifte sig i Oslo 1915 medan Första Världskriget pågick på kontinenten och fann att Karl inte kunde finna något jobb i Norge såsom varande utlänning, och Laura kunde inte få något jobb i Sverige eftersom hon var utlänning där.  Ett tag bodde de i Stockholm, och kanske var det vid den tidpunkten som Karl beslutade sig för att återuppta sina studier i Ny Hyttan.  Det finns tidperioder här som varken Roy eller jag kan fylla.  Laura hade blivit hemkallad till Norge när hennes mor blev sjuk, och Karl hade återvänt till Sverige innan de gifte sig.  Med världsekonomin i så drastiskt läge återvände Laura till Oslo och sitt arbete på tryckeriet, medan Karl återvände till skolan.  Kanske var det redan vid den tiden som de började planera för en ny start i ett nytt land.

 

                      Laura hade en vän som arbetade vid Rikshospitalet som låg nära tryckeriet där Laura arbetade.  Hon besökte ofta de sjuka människorna på lasarettet, medförande en uppmuntrande hälsning.  En dag var hennes vän mycket uppriven och berättade för henne om en liten flicka,  två år gammal,  som blev misshandlad av huvudsköterskan [översköterskan?].  Mor gick dit för att titta på pyret.  Hon var ingen vacker  syn,  full av eksemutslag.  Hennes namn var Elvera Constance, blond och mycket mager. 

Hon stod hela tiden i barnhagen och hade inte lärt sig att gå eftersom ingen tog sig tid till att lära henne.  Lauras hjärta smälte för det lilla barnet, och hon fick reda på att huvudsköterskan slog barnet så hårt att det blev blåmärken efter hennes ring på den lilla kroppen.  Hon kallades för Ella.  Hennes mor hade dött och henns far klarade inte av att ta hand om henne och ytterligare ett antal barn, så de hade blivit utplacerade hos olika människor men ingen visste vad de skulle ta sig till med Ella.  Hon var ett mycket viljestarkt och envist barn.  När hon inte ville äta någon sak  så höll de för hennes näsa och tryckte in maten, något som bara gjorde henne ännu mer motspänstig.  Så Laura började med en rutin varje lunchrast.  Hon traskade uppför kullen till sjukhuset för att mata den lilla flickan.  Ella uppfattade genast kärlek och omvårdnad och åt när Laura matade henne.  När hon fick reda på att barnet var tillgängligt för adoption, skrev hon till Karl och frågade om hon fick adoptera den föräldralösa lilla stackaren.  Han svarade att om hon ville göra det, så sätt igång, eftersom det främst skulle bli hon som skulle få sköta om henne.  Så Ella fick följa med hem, med en ny mamma, till ett hus fullt av kärleksfulla och omtänksamma släktingar, eftersom Lauras föräldrar och systrar bodde alldeles intill.  Hon blommade upp, blev av med utslagen, och blev strax en söt liten flicka som både gick och talade, eftersom hon var ett mycket klippskt barn.  Ett tag därefter tog Mamma med sig Ella till Sverige för en tid.  Jag har sett bilder på Ella med Mamma i Sverige där hon var klädd i dalkulledräkt.  Mamma hade blivit god vän med din mor [Edla Andersson], och de brevväxlade i flera år.  Jag är rätt säker på att Mor gav Ella den lilla dräkten, och att den sannolikt brann upp i den hemska branden som förstörde 300 hus i Kalifornien (inklusive Ellas).

                      Måndag morgon och ett nytt försök.  Den här gången måste jag bli klar, och redo att skicka med i morgondagens post.  Det är Martin Luther Kings dag,  en bank-, skol- och post-helgdag.  Ytterligare en trist och regnig vinterdag.  Men dagarna blir lägre, och om ett par veckor kommer det att synas vårtecken. 

 

                      Dags att avsluta ett par lösa ändar i berättelsen.  Pappa emigrerade 1921, och Mamma följde efter med Ella,  som blev 4 år den 9:e februari 1922.  Vid det laget hade Pappa fått arbete i Oregon,  en stat som båda två kom att älska.   Jag föddes i Portland den 26:e december 1922, för tidigt, och så liten att ingen trodde jag skulle överleva.  Mor var också mycket dålig,  nära dödens port.  Jag vägde 3½ pund, och sköterskan kunde hålla hela min kropp på underarmen.  Det fanns inga kuvöser, så jag lades i en korg med varma vattenflaskor för att hålla mig varm,  och matades med kaffe.  Det måste ha varit en stor omställning för Mamma och Pappa,  snart fyrtio,  att ha spädbarn omkring sig i huset. 

 

                      Berättade jag att Mor lärde sig att läsa engelska genom att köpa dagens tidningar [tidskrifter?]  Vi växte upp allihop och blev en familj av "bokmalar".  När jag ser tillbaka, inser jag att Ella alltid bar med sig ärr i sin själ från sin behandling som liten.  Hon var mycket intelligent och hade bra betyg is skolan,  men när hon kom i tonårsåldern blev hon ett mycket besvärligt barn och fick utbrott när hon inte kunde få sådant som hennes vänner hade.  Depressionen var i full gång,  och det var ont om pengar,  så folk kunde inte alltid tillhandahålla det hon begärde.  När hon var 16 eller 17,  insisterade hon på att få börja som inneboende husa hos några välbärgade människor.  Frigörelse från familjen och restriktioner var vad hon framför allt hade i tankarna.  Hon hade en mycket "skarp" tunga,  och jag var alltför känslig och därför ofta upplöst i tårar.  Varken Far eller Mor agade någonsin oss.  Mor hade ett sätt att titta på oss,  som fick oss att förstå när vi hade gjort fel.  Roy och jag var mycket lydiga barn båda två, och jag vet att vi aldrig orsakade våra föräldrar något besvär, något som jag är glad över.  I flera år arbetade Pappa i Kalifornien.  Han var aldrig utan arbete under depressionen, men lönerna var låga, och jag vet att Mor ibland fick tänja på tillgångarna för att kunna sätta mat på bordet.  Men hon förblev lugn och klagade aldrig, utan tog förhållandena som de kom.

 

                      De extremt höga temperaturerna var besvärliga för oss alla, och jag fick astma.  Ella älskade värmen och sina vänner där, men Mor tog Roy och mej med tillbaka till Oregon och hoppades att Pappa också skulle kunna få arbete här.  I det sammanhanget träffade Ella Wayne Woolery, en stilig ung man, 3/4  Oklahoma-indian och mycket stolt över sin härstammning.  Pappa fick höra en del rykten om honom som inte var sanna och förbjöd Ella att träffa honom.   Stackars man, han var aldrig riktigt komfortabel med tillsammans med barn,  och han förstod sig helt enkelt inte på en upprorisk tonåring.  Vädjan om hjälp sändes till Oregon, och Mor tog oss med tillbaka till Kalifornien och redde lugnt ut det hela.  Ella var nitton när hon gifte sig med Wayne, och fast det var kämpigt med finanserna under ett antal år,  så återvände Wayne till skolutbildningen och blev  sen lärare vid ett college i Kalifornien. Han stannade där i många år,  men två veckor efter pensioneringen fick han en allvarlig hjärtattack och dog plötsligt.  Deras två pojkar var vid det laget gifta och stadgade,  men Ella hämtade sig aldrig riktigt från sin sorg.  Femtio års rökning upphörde under hennes tre sista år i livet och förde med sig en syrgastub [slang?] som gick genom hela huset.  Vi hade brukat hälsa på dem så ofta det gick och höll kontakt genom åren.  Jag lärde mej att acceptera Ella så som hon var.  Hon älskade VERKLIGEN Mamma och blev beskyddande mot Pappa.  Under hennes sista års trauma kom vi närmare varandra.  Jag ringde henne ofta, och hon visste att hon kunde ringa mej och gråta ut när hon behövde det.  Hon dog för cirka sex år sen, och hon ville inte ha någon begravning, och det kändes svårt för mej att det inte ens fanns någon plats att skicka blommor till.  Hon hade varit en trogen hustru och en god mor,  och jag tänkte aldrig på henne annat än som min syster.  Och mitt folk behandlade alltid Ella som en dotter, om dock en besvärlig sådan ibland.

 

                      Det här har ju blivit en BOK,  och det dags att sätta punkt.  Du har nog fått reda på mer än du önskade.  Om det är något som jag inte besvarat så låt mej få veta.  Det är mycket om Mor i denna berättelse.  Jag vet att du är rätt bekant med Pappas historia, men jag du skulle få höra lite om min Mor,  som höll ihop familjen, till och med efter sitt svåra slaganfall.  Allt eftersom jag blir äldre blir jag mer begrundande och förstående, och kanske för att jag är ensam så mycket så förstår jag mej själv bättre än tidigare.  Jag ser drag av både Pappa och Mamma hos mej själv och hos barnen.  Precis som jag ser drag av Chuck och mej själv i mina flickor.  Karen är den lugna av dem, så väldigt likt sin far, hennes känslor djupa men svåra att visa fram. Vicki är mer lik mej och den som jag förstår bäst tror jag.  Båda har drag av min far och mor.  Karen är alltid välorganiserad, och Vicki drar till sig människor så att de anförtror henne sina problem, precis som Mor.  Jag antar att vi alla är en blandning av de generationer som föregått oss!

 

                      Jag har lite problem med min ordbehandlare, så det blir fel med marginalerna, långa tomma bitar.  De säger åt mej att min maskin är urmodig!   Jag blir tvungen att lära mej att göra samma saker på min dator,  men just nu kan jag avvara den stressen.  När jag väl lärt mej att använda datorn kommer den också förmodligen vara urmodig!  Hur går det med din föresten?   Jag fick ett julkort via dator från Ragnar i Norge!

 

                      Det är dags fixa mej nått till lunch!  Du kommer kanske att behöva läsa detta i små bitar i taget.  Många lyckönskningar till er alla.  Jag fick ett trevligt brev från Ingvar också,  han står näst i tur på listan.  Det är roligt att han funnit någon att dela sitt liv med.

 

                                                                                                                                   Din kusin,

 

  Rosa 

Jag skulle ha "korrekturläst" detta innan jag skrev ut det, men jag oroade mej mej för att det skulle gå att skriva ut det över huvud taget. Det är hopplöst att få en skrivmaskin eller ordbehandlare reparerad nu för tiden, och jag hoppas min kommer hålla ihop ett tag till.